090730 Torsdag

Nu är det torsdag, dessa dagar har gått så fruktansvärt sakta!
Idag har iallafall gubben min fått komma hem från sjukhuset men jag och barnen har ännu inte träffat honom...
Känns som det var evigheter sedan vi sågs sist!
Det var inte njursten som dom trodde först utan det är nått annat fel på njuren, så nu har han fått en slang som går genom urinröret till njuren...  Sen återstår det att se om njuren klarar sig eller inte...
♥Har saknat dig massor älskling♥


Men idag äntligen ska vi få träffas igen!
Min mor kommer och hämtar oss sen efter att hon slutat jobba så hon kommer runt 15.30 (är hemma hos pappa nu) så det ska bli helt underbart att få komma hem till gubben min <3
Det värsta är att huset ser ut som ett enda stort bombnedslag så jag har massor att göra när jag kommer hem, vill ju inte att gubben ska behöva ställa sig och städa, diska o tvätta när han äntligen fått komma hem från sjukhuset, han har haft nog ändå tycker jag.


Anledningen till att jag inte skrivit är att jag helt enkelt inte haft en enda lugn stund...
Det har varit fullt upp med sura barn som saknar pappa, Martin har fått "panikanfall" och bara skrikit och gråtit efter pappa så det har liksom inte gått att lugna honom, sen blev han nog lite nervös efter att vi hade vart och hälsat på på sjukhuset i Tisdags och gubben var helt ner drogad med massa skit så det var nog otäckt för barnen att se pappa sådan.... 
 
Martin har varit extremt trotsig nu när vi har varit hemmifrån med, han slåss, lyssnar inte och bara skiter i allt så det har varit jätte jobbigt med honom, men sen får man ju se det ur hans synvinkel också och försöka förstå att det inte är så konstigt att han betett sig illa för han är nog bara rädd och orolig men att han inte vet hur han ska beté sig eller visa det, han visar det helt enkelt på fel sätt.....

Cassandra har varit väldigt snäll och lugn hela tiden, som om allt gjort henne mycket lugnare, men ibland så blir hon förstås ledsen och undrar varför vi inte är hemma och vad vi gör här och vart pappa är, det märks på henne...tydligt...
Martin har hållt sig sams mer än vanligt med sin lillasyster och han har pussat och kramat på henne och sett efter henne på ett sätt som han aldrig någonsin visat förut, han är som en liten extra pappa för henne och ser till hon äter och matar henne när det är dags för det osv osv...
Men mot mig har han bara trotsat hela tiden nästan, förutom när han kryper upp i mitt knä, frågar efter pappa och då får jag tala om att "Pappa är på sjukhuset, men vi ska snart träffa honom igen hoppas jag".
Då ser Martin på mig och förstår att även jag är ledsen med en tår som sakta rinner ur ögat, då börjar hans ögon glittra av tårar med men han släpper inte ut dom utan han håller kvar dom och pussar och kramar på mig...
Det får mig att tänka, tänka ordentligt... det är inte han som ska trösta och ta hand om mig utan det är jag som ska vara stark och trösta honom....


Nu ska jag snart börja packa ihop våra saker här och städa av lite så allt är klart när mamma kommer så vi kan åka med en gång....åka, hem till min Älskling! ♥


Älskling, jag saknar dig massor så mycket att det gör ont i varje del av mig!
Ibland känns det som om hjärtat ska brista av längtan efter dig!
Nu vet jag att jag Aldrig någonsin skulle klara mig utan dig
för utan dig känner jag mig inte som en hel människa
du gör mig hel Älskling♥

Jag bär hjärtat ditt, jag bär det i hjärtat mitt <3
Älskar dig för alltid!

SoFiA